Mitt konstnärliga projekt riktat mot den nya stadskärnan Vegastaden i Haninge kommun söder om Stockholm är en konkret och konstnärligt gestaltad civilisationskritik med arbetsmetoder hämtade från arkeologi och ekoaktivism. Städer förtätas ständigt - globalt, nationellt och lokalt, med ökad konsumtion som mål och medel för ökad tillväxt.
Påfallande ofta anses denna utveckling som positiv i grunden, utan att ifrågasättas på allvar. Offentlig konst är något som många gånger på ett eller annat sätt får dekorera denna utveckling, och därmed kamouflerar och möjliggör den vår civilisations exploatering av ekosystemet. Min ambition är att undersöka hur samtidskonsten kan arbeta med landskap på alternativa och aktivistiska sätt i offentlig miljö. Jag likställer här offentlig miljö med landskap, och tar avstånd från synsättet att det offentliga endast handlar om det urbana.
Naturkonservat Gamla Vega har dessa utgångspunkter för ett forskande konstnärligt arbete kring hur vi förhåller oss till mark och landskap över tid i kritiska perspektiv i det specifika stadsutvecklingsprojektet Vegastaden.
Plats: Vega
Område: Ängsmark
Typ av visualisering: Konstnärlig aktion
Material: Grästorv, starrgräs
Namn: Emma Göransson
Kontaktinformation: www.emmagoransson.com, emmagoran@gmail.com
Kritisk arkeologi
Med en bakgrund som forskarutbildad feministisk arkeolog (Göransson 1999) med parallell konstnärlig verksamhet, är jag van att arbeta interdisciplinärt med landskap i samtida kritiska kontexter och perspektiv. På senare år har jag släppt arkeologin som fristående yrke, och istället integrerat den i min verksamhet som konstnär (Göransson 2013). I detta projekt använder jag mig av arkeologin främst som arbetsmetod, när jag rent konkret frilägger ett stycke naturlandskap i det gamla området Vega, där den nya stadskärnan Vegastaden kommer byggas, men också som ett grundläggande synsätt på världen.
Arkeologi är en tvärvetenskaplig akademisk disciplin som studerar materiell kultur i långa tidsperspektiv - i förhistorisk och historisk tid men även i samtiden. Ämnet karakteriseras av en integrering teori-praktik, där teorin utgörs av interdisciplinära filosofiska och sociala perspektiv på mänsklig aktivitet i olika kontexter. Praktiskt-metodiskt använder sig arkeologin av utgrävningar för att frilägga materiell kultur från äldre tidsperioder eller samtidsarkeologiska undersökningar av redan tillgängligt material. Konstnärliga dokumentationsmetoder är centrala såsom foto, film, teckning mm, men också etnologiska och etnografiska metoder kan användas. För mig är de långa kritiska tidsperspektiven på landskap och mänsklig aktivitet uttryckt i materiell kultur idag en tydlig utgångpunkt för mitt konstnärliga arbete.
Ekokonstnärlig aktivisim
Miljörörelsen kan sägas ha startat under 60-talet med boken Silent Spring av biologen Rachel Carsson (1962). Hon gav impulsen till det politiskt förändrande miljöarbete som karakteriserade 1960- och 70-talen. De konstnärliga genrerna Land Art och Earth Art uppstod i mitten av 1960-talet med Robert Smithson som en av frontfigurerna. Rörelsen var från början inte särskilt ekoaktivistisk, utan protesterna handlade istället om att göra uppror mot den modernistiska konsten som genre, särskilt skulptur (Malpas 2007, Andrews 2006). Man ville arbeta med landskap, men inte som fond för skulptur tillverkad i dyrbara material. Istället var naturlandskapet ofta ett medel, utgjorde själva arbetsmaterialet. I vissa fall blev resultaten både miljöbelastande och exploaterande i sin relation till naturen.
Miljörörelsens politiska aktivism tog sig så småningom också in i konsten. Jag vill nämna några exempel på konstnärer som arbetat på för mig intressanta sätt: Hans Haake inriktad på ekosystem som processer och Agnes Denes, vars civilisationskritiska, monumentala och ofta interaktiva arbeten ifrågasätter vårt förhållningssätt till naturen på djupt existentiell nivå (a.a.). Vidare Mierle Laiderman Ukeles och Jackie Brockner som båda har civilisationskritiska existentiella dimensioner i sina innovativa konstnärliga projekt. Av samtida konstnärer vill jag nämna Vaughn Bell, som arbetar med skulptur, installation, objekt och performance, alltid kring kritiska frågor om hur vi relaterar till naturen, ofta med en humoristisk ton (Bell 2013). Hon har exempelvis utvecklat personliga och portabla biosfärer för samtidsmänniskor. Här kan vi umgås med naturlandskap som vi sticker in huvudet i underifrån, fast vi lever i hyperurbana miljöer där natur inte längre finns.
I mitt eget arbete försöker jag hitta en balans mellan det aktivistiska och det poetiska i platsspecifika installationer, aktioner och objekt. Jag arbetar med människors förhållningssätt till mark och landskap över tid i kritiska perspektiv. Det handlar om hur vi knyter an till mark och landskap på ett djupt psykologisk plan (jfr Kidner 2001, Broberg et al 2009), vilket enlig mig är själva nyckeln till hållbar utveckling.
Jag riktar mig lika gärna till själva landskapet, till djur, växter och kommande besökare i framtiden som till samtidens människor. I projektet Naturkonservatet Gamla Vega är min ”publik” föränderlig över tid (se genomförande nedan). Under vissa delar av arbetet är förekomsten av publik/betraktare även helt utan betydelse. Konsten utgörs främst av arbetsprocessen riktad i tid, där min egen personliga anknytning till landskapet utgör fokus.
Vegastaden
Detta gigantiska exploateringsprojekt innebär i korthet att skapa en av åtta nya planerade stadskärnor i anslutning till Stockholm som ett led i en förtätning och utveckling av Stockholmsregionen. Vegastaden kommer ligga i Haninge kommun och har föregåtts av ett intensivt planeringsarbete sedan 1980-talet.
Förväntningarna är stora på att den nya stadskärnan kommer förändra och förbättra Haninge kommuns ställning i länet, samt även öka konsumtionen och livskvaliteten för människor som bor och vistas i området enligt vad projekteringsmaterialet berättar (Vegastaden program, Vegastaden detaljplan 2)
Min egen utgångspunkt är att förtätning inte automatiskt leder till något positivt, och att människor inte blir lyckligare av att konsumera mer eller av att alienera sig från naturmiljön. Därför valde jag att arbeta med landskapet och platsen i kritiska perspektiv. Jag ville försöka bevara det gamla naturlandskapet som ett materiellt minne, möjligt att relatera till när vi i framtiden promenerar på de ljusa och vackra kvarteren i den nya Vegastaden. Jag ville inte glömma platsens historia, själva landskapets erfarenheter, som annars kommer nära nog raderas i detta gigantiska exploateringprojekt.
Vanligen väljer vi att bevara särskilt intressanta kulturmiljöer, ovanliga biotoper eller utrotningshotade växter och djur. Jag ville istället bevara en bit helt vanlig halvful och vattensjuk ängsmark. Den innehåller tre mindre tovor starrgräs, som i förhistorisk tid och i samisk kultur använts för att tillverka skohö, som man stoppade i vinterkängorna istället för sockor. Starren är varken fridlyst eller särskilt sällsynt. Däremot är den ett minne av ett kulturellt tidslandskap där multinationell textilindustri ännu inte fanns.
Det faktum att den bevarade biten naturlandskap som jag väljer från gamla Vega inte är vacker, full av sällsynta örter eller ens någon intressant fridlyst blomma, medför att våra invanda förväntningar på vad som estetiskt skall bevaras och avnjutas kommer i gungning. Distansen till det upplevda objektet ”naturen” utgörs här endast något som skapas av tidens gång och min faktiska förflyttning av jorden. Den övriga naturlandskapet som utgjorde gamla Vega kommer schaktas bort, marken kommer dikas ut och täckas av bostadskomplex och vägar, med enstaka grönområden som dekorationer.
Genomförande
Rent konkret innebär projektet att jag gör en arkeologisk utgrävning i miniatyr på platsen för den kommande stadskärnan Vegastaden. En bit grästorv ur den befintliga våtmarksfloran friläggs och omhändertas som ett arkeologiskt fynd, ett preparat som är i behov av konservering för att inte förstöras. Istället för att behandlas med klassiska konserveringsmetoder låter jag hela preparatet bli ett naturkonservat, ett eget uppfunnet begrepp, genom att på artificiell väg hålla liv i det efter transport från fyndplatsen.
Som tidigare nämnts så riktar jag mig mot en föränderlig ”publik”. Begreppet publik fungerar inte överhuvudtaget i mellanfasen av arbetet som istället handlar om min egen relation till den lilla jordbiten; en relation som byggs upp över tid.
Jag väljer att transportera Gamla Vega från platsen i tre exemplar: En bit 52 x 37 cm som läggs i en svart kabinresväska med hjul av märket Evergreen, en bit 29 x 15 cm som läggs i en låda av klart akrylglas, samt en bit 17 x 12 cm som läggs i en leksaksvagn av lackerad furu med fyra gummihjul. De olika transportmedlen problematiserar vår relation till natur på tre olika vis: Natur som upplevelseindustri och produkt, natur som konstnärligt museiföremål och estetisk upplevelse, och slutligen natur som sällskapsdjur och leksak.
Arbetsprocessen indelas i tre faser, riktade i tid:
Fas 1. Friläggande
Jag åker till Vega, området där den nya stadskärnan Vegastaden, Haninge, skall anläggas. På en vald plats i den gräsbeväxta våtmark som ska utdikas för bostadsbebyggelsen markerar jag en yta på samma sätt som en arkeolog märker ut den mark som ska utforskas med arkeologiska undersökningsmetoder. Koordinaterna för platsen mäts upp med en bärbar GPS: N 6565483 E:0679177.
Undersökningsområdet dokumenteras med foto och ritas in på en topografisk karta. Lägets exakta position är avgörande för arbetets slutskede, så noggrannhet är här av största vikt.
Därefter väljs tre mindre ytor upp för att passa olika transport- och förvaringskärl; den svarta kabinresväska med hjul, lådan av klart akrylglas samt leksaksvagnen av lackerad furu med fyra gummihjul.
Platsens koordinater i det nationella topografiska nätet mäts upp med GPS, och tre mindre ytor tas upp upp på platsen. Med spade, grep och skärslev friläggs torvbitarna 10-20 cm från ytskiktet och lyfts försiktigt ur ursprungligt läge.
Jag transporterar de tre delarna i konservatet från platsen; jag rullar kabinväskan, drar leksaksvagnen efter mig i ett snöre och slutligen bär jag plexilådan i famnen.
Kvar på platsen blir tre hål; ickemateriella minnen av min aktion, en frånvaro som kan väcka frågor för den som är nyfiken. Jag placerar en skylt på platsen för att informera om att Naturkonservat Gamla Vega har hämtats här, datum och tid för aktionen, samt kontaktuppgifter till mig.
Fas 2. Inkubation
Under denna fas i projektarbetet sköter jag om naturkonservatet efter bästa förmåga i min trädgård, i mitt eget hem i utkanten av Stockholm. Den ges vatten och näring, samt en klimatanpassning avseende temperatur, luftfuktighet och ljus för våtmarksfauna i ett sörmländskt naturlandskap. Jag knyter an till Gamla Vega genom att vårda en bit av naturlandskapet, låta det ingå i mitt eget liv som en familjemedlem med särskilda behov.
Jag ser vårdandet av Gamla Vega som en tidsbegränsad adoption, ett surrogatmoderskap, där jag knyter an till jorden på samma sätt som en förälder knyter an till ett litet barn. Att hålla liv i konservatet är ett åtagande jag gör och tar på största allvar. Det hänger på mig att det inte dör. Inkubationen fortsätter tills den nya Vegastaden är färdigbyggd.
Fas 3. Återförande
Det artificiellt bevarade landskapet återförs till platsen där det grävdes upp och av mig gjordes till ett konservat.
Detta är projektets slutfas och innebär att jag transporterar Naturkonservatet Gamla Vega tillbaks till platsen där det frilades ur den gamla våtmarken. Hälsotillståndet på konservatet beror på kvaliteten på min omvårdnad, men även på hur både inre och yttre omständigheter påverkat dess tillväxt och tillstånd såsom balans i mikroorganismer, klimatpåverkan mm.
Nu är det dags för mig att separera från min skyddsling. Vad som exakt kommer finnas på platsen för friläggandet när projekteringen är igång är vanskligt att säga eftersom det är svårt att läsa av detaljplanerna för den kommande Vegastaden i så liten skala. Det kommer finnas ett bostadsområde där den ursprungliga våtmarken funnits, det är i alla fall säkert. Jag kommer placera ut Gamla Vega så exakt det nu är möjligt i förhållande till den plats där den kom ifrån.
Diskrepansen mellan den ursprungliga våtmarken och den nya urbana miljön utgör projektets innehållsmässiga problematik och kärna. Jag kommer bjuda in politiker, boende och intresserad allmänhet till återförandet och planerar en ceremoniell ritual som markerar min separation från naturkonservatet och det faktum att jag nu lämnar Gamla Vega åt sitt eget öde.
Referenser
Andrews, Max (red) 2006. Land Art. A Cultural Ecology Handbook. London: RSA. Arts Council England.
Bell, Vaughn 2013-05-15. www.vaughnbell.net.
Broberg, Anders et al 2009. Anknytning i praktiken. Tillämpningar av anknytningsteorin. Stockholm: Natur och kultur.
Carsson, Rachel 1962 Silent Spring. Boston, Massachusetts: Houghton Mifflin
Göransson, Emma (Eva-Marie) 1999. Bilder av kvinnor och kvinnlighet. Genus och kroppsspråk under övergången till kristendomen i Norden. Stockholm Studies in Archaeology 18. Stockholm: Stockholms Universitet.
--- 2013. Samtidskonst och materiella minnen. I: (Olsson, Kristoffer et al (red):
Kulturarv, konsumtion och hållbar utveckling. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Under utgivning.
Kidner, David W. 2001. Nature and Psyche. Radical Environmentalism and the Politics of Subjectivity. New York: State University of New York Press.
Malpas, William 2007. Land Art. A Complete Guide to Landscape, Environmental, Earthworks, Nature, Sculpture and Installation Art. London: Crescent Moon Publishing.
Smithson, Robert 1968. The Sedimental of the Mind: Earth Projects. Artforum, September 1968.
Vegastaden program september 2006. Haninge kommun. www.haninge.se
Vegastaden detaljplan 2. Haninge kommun.www.haninge.se